Två lagkaptener gick bort i helgen

Måndag morgon.

Livet är konstigt. Jag har många gånger undrat om man är den del av en film, ungefär som i "The Truman Show" med Jim Carrey. Nu är jag nästan säker.

Att bli ensam vinnare på V75 är för en travspelare samma sak somm ett OS-guld på 1oo meter eller ett VM-guld i fotboll. När du står där med medaljen/vinsten har du kommit så långt som det är möjligt. I lördags tog ett system hem hela V75-potten och fick över 20 miljoner. Hjärnan bakom systemet var Anders "Dajmen" Jonasson. Han har tidigare vunnit miljonvinster men aldrig, vad jag vet, varit ensam om 7 rätt. Han hade 20% av systemet, som han alltså delade med andra. En travspelares högsta speldröm är att bli ensam om 7 rätt. Det handlar inte om pengarna, utan om bekräftelsen och känslan. "Dajmen" var på topp.

På söndagen dagen efter storvinsten avled han.

Så välregisserat.
Så obeskrivligt tragiskt.
Skulle han inte få njuta mer än så?

Jag kände honom inte personligen men vill hänvisa till Micke Nybrinks artikel, där jag kan skriva under på det mesta. Inte minst om hur man alltid inspirerades av "Dajmen":

"Jag skulle inte vara den jag är utan honom"



I helgen avled även 26-årige Daniel Jarque, Espanyols mittback och numera lagkapten. Han var utan tvekan en av Spaniens 10 bästa mittbackar och var älskad av Espanypols fans. Efter en hjärtattack på hotellrummet under träningslägret gick inte hans liv att rädda. Han väntade tillsammans med sin fru ett barn och var i sina bästa år. Då ska han inte få leva.

Fy fan.

En brasklapp när det gäller idrottsmän är att doping och annan medicinering kan vara en faktor, men innan något sådant uppdagas så är det inget att tala om.


Livet är inte rättvist. Men det visste vi ju redan.